Det finns en sida av mig som jag, faktiskt, inte riktigt tycker om. Jag är verkligen klumpig. Och jag förstår inte vad det kommer ifrån för jag var aldrig klumpig förr. I skolan har jag alltid varit den ordentliga som gör allt plättlätt och hjälper andra att rätta till sina missbedömningar. Men de senaste åren har hela min smidighet falerat. 

 

Exempelvis:

- Jag går in i dörrkarmar, fast jag ser de.

- Jag fastnade i en brödrost en gång genom att bara gå förbi den.

- Ska jag bära ut vatten till hundgården spiller jag alltid ut hälften.

- Ska jag bära en bricka i en restaurang så måste jag fokusera precis som små barn gör.

- När jag brygger kaffe ramlar det alltid utanför. 

- Jag slår alltid i alla cp-knölar och tår på kroppen.

- Jag har alltid fullt med blåmärken på benen.

- När jag målar så målar jag överallt, spelar ingen roll om det är naglar, bord eller hus. Överallt hamnar färgen.

- Jag kan absolut inte ha vita kläder. Nej nej nej nej nej nej nej. 

- Och när jag äter. Hahahaha, maten hamnar överallt och jag har noll bordsskick. Bara så ni vet om ni tänker bjuda mig på middag.

 

Jag har en teori om att mitt kusinbarn-nämner-inga-namn har smittat mig. För hon är nog den mest osmidiga person jag känner och de senaste åren har ju vi faktiskt umgåtts väldigt regelbundet.

 

Men, för ett år sedan hände något. En varelse kom in i mitt liv som alltid kommer vara värst. Klumpigast, osmidigast, överlag helt borta. Älskade lilla Molle. Att umgås med Molle får även mig att känna mig som en riktig ballerina. Ni kan ju tänka er vilket dreamteam han och jag är!

 

Och vad var summan av kardemumman i detta inlägg? 

Vet ej.