Igår upptäckte jag lite av en ny sida av mig själv. Eller okej, inte helt ny. Men en sida som tog en helt ny nivå.

Innan vi åker hem från jobbet säger jag till Marcus att jag måste gå in och köpa choklad och Pepsi, för att det är det jag är sugen på idag. Inga konstigheter. Vi kommer hem, jag går med Scott på långpromenad och Marcus stannar hemma i soffan med nackont. Efter promenaden äter vi lite rester till middag. Jag ber sedan Marcus sätta på te och ta fram min choklad. 

"Vilken choklad?"

"Den jag köpte. Idag."

"Vart är den?"

"I skafferiet"

"Det finns ingen choklad där nu.."

"Jo"

"Det var väl inte Maraboun?"

"Jo?"

"Alltså... Den åt jag upp"

"................."

"Jag trodde inte det var den du köpte"

"Säg att du skojar"

"....nä.."

Och då händer det. Jag tittar rakt in i Marcus ögon och tårarna börjar rinna ner för mina kinder. Jag gråter. Över Min choklad. Som är borta. Uppäten av en förrädare.

Jag står och gråter av sorg och Marcus börjar gråta av skratt. Han har drivit med mig. Chokladen ligger i vardagsrummet. Lättnaden får mig att gråta ännu mer. Och Marcus är helt i skrattchock av min reaktion. 

"Du gråter över choklad 😂"

"Och DU är en fruktanvärd människa"

..Det måste väl ändå finnas någon där ute som kan relatera? Till mig alltså.